Schelling dog 1853 och Whitehead föddes 1861. Schelling hade antagligen ingen direkt influens alls på Whitehead. Whitehead sa att han bara hade läst en sida tysk idealism i sitt liv, av Hegel, om matematik, och att det avskräckte honom från att läsa mera.
Ickedestomindre så finns det vissa likheter och överrensstämmelser. Antoon Braeckman hävdar att Whitehead var indirekt påverkad av tysk idealism, t.ex genom poeter som Coleridge, Wordsworth och Shelley!
”When one compares Whitehead’s cosmology and Schelling’s writing on the philosophy of nature, it is remarkable that both philosophers conceive visible nature as an abstraction of its more basic dynamic structure, which is explained by recurrence to atomic processes of becoming, respectively called ‘actual entities’ and ‘Aktionen’ In this respect, Schelling calls his own philosophy of nature a ‘dynamic atomism’, a term which corresponds well with Whitehead’s view. But there is more: both philosophers state that the activity of the particular processes of becoming is grounded in and therefore is a manifestation of the more fundamental ‘substantial activity’. In Whitehead this is called ‘Creativity’; Schelling speaks in this respect of ‘Absolute Nature’, ‘Natura Naturans’, ‘The Bond’, ‘The Copula’, ‘The Soul (of the World)’, etc.”
-Braeckman
Om man jämför vad Schelling skriver om Platons Timaios i en tidig text från 1794 med vad Whitehead skriver om Platons Timaios i Process and Reality så ser man vissa likheter. Nu har inte jag tillgång till Schellings Timaios-text men Iain Hamilton Grant skriver en del om den i Philosophies of nature after Schelling, t.ex s.40ff: ”2.2 THE BECOMING OF BEING: ‘GENE’ AND DYNAMICS IN PLATONIC PHYSICS”.
En fysisk teori ses här som central för Platon. Den centrala frågeställningen är hur de fysiska kropparna och den fysiska ordningen uppkommer. Platon postulerar en infinit fysik för både det tidsbundna och det tidslösa, både för fysiken i snäv mening och för de eviga idéerna. Tiden kallas evighetens rörliga avbild.
Det finns ingen evig idé för precis allting utan de materiella sakerna är ständigt föränderliga just för att de aldrig motsvarar de eviga idéerna.
I en diskussion om de föränderliga djurarterna så postuleras även platonska ”gener”, som kan beskrivas som en lägre form av idéer som inte är eviga. Det kanske inte finns någon evig idé för t.ex tamhönan, men däremot så kanske tamhönan har en platonsk ”gen”, vilket också är en slags högre förebild, fast inte evig. Platon och Schelling kontrasteras mot Aristoteles och Kant vars fysik mera begränsat sägs röra fysiska kroppars rörelse i tid och rum.
Whitehead kontrasterar Timaios mot en text av Newton. (Process and reality s.92-96)
”The Timaeus of Plato, and the Scholium of Newton – the latter already in large part quoted – are the two statements of cosmological theory wich have had the chief influence on Western thought.”(s.93)
Newton skapar en teori om hur kosmos är, men antar att Gud har skapat det så. Tid och rum är färdiga och givna, liksom de fysiska kropparna och naturlagarna. Naturvetenskapen håller idag på att förklara naturen på en djupare nivå än vad Newton trodde var möjligt.
”The full sweep of the modern doctrine of evolution would have confused the Newton of the Scholium, but would have enlightened the Plato of the Timaeus.”(s.93)
Platon postulerar att hela kosmos har utvecklats från ett tidigare kaotiskt tillstånd, en teori som har förvirrat kommentatorer som bara har sett två alternativ; antingen en skapargud eller ett evigt statiskt kosmos.
”Newton could have accepted a molecular theory as easily as Plato, but there is this difference between them: Newton would have been surprised at the modern quantum theory and at the dissolution of quanta into vibrations; Plato would have explected it.”(s.94)