När jag läste några introduktionskurser i filosofi i Göteborg i början av 90-talet så höll lärarna ett respektfullt avstånd till naturvetenskap. Analytisk filosofi och naturvetenskap hade helt enkelt inget utbyte av varandra fick jag lära mej där och då.
Speciellt hånade man böcker som blandade populärfysik med populärmystik, som ”Fysikens Tao” eller ”De dansande Wu-Li mästarna”.
Visst, man kan ha åsikter om dem, men vad lärarna inte verkade reflektera över var att ett avståndstagande från såna böcker redan det är en åsikt om fysik, och dom verkade förakta dessa böcker i egenskap av att vara analytiska filosofer; alltså hade de en analytisk filosofisk åsikt om fysik.
Hur som helst så hävdade de att det inte fanns någon filosofisk sida av t.ex kvantfysiken. Sånt fick jag lära mej och jag blev inte långvarig inom den akademiska filosofin.
Ca tre decennier senare så upptäckte jag att det som de sagt i bästa fall avslöjade deras okunskap. Det fanns faktiskt en svensk filosof ungefär samtidigt som jag studerade som utforskade mötet mellan kvantfysik och metafysik.
Lars-Göran Johansson (f.1950) är en teoretisk filosof vid Uppsala universitet som huvudsakligen har intresserat sej för fysikens filosofi; saker som rummets och tidens natur, kvantfysik och ontologi, vetenskapsteori och kunskapteori m.m.
Han har bl.a gett ut ”Understanding Quantum Mechanics: A Realist Interpretation Without Hidden Variables” (2020)
och
”Kant versus Quine: Transcendentalism or Naturalism?” (2011)
Hans åsikter verkar hamna i närheten av Schrödingers och han verkar anse att vågkollapsen är en objektiv fysisk händelse.
Äntligen har jag hittat en samtida svensk filosof värd att nämna!
Skämt åsido, det finns givetvis intressanta samtida svenska filosofer.
Vi har folk som Nick Boström, Anders Sandström, Max Tegmark och Peter Sjöstedt-H.
Det var inte heller så länge sen som Lars Gustafsson gick ur tiden
I mitten av 1900-talet så var Ingemar Hedenius Sveriges mest inflytelserike filosof men han var inte mycket till filosof. Men han var en hyfsad ideolog. Han var hägerströmian ett kort ögonblick innan han blev Sveriges förste analytiska filosof i början av 40-talet. Ägnade större delen av sin gärning åt att propagera mot svensk statskristendom, med förenklade argument. På fritiden var han dock även intresserad av Kierkegaard , vilket komplicerar bilden av denne ”grobian”, som han kallades. Hedenius kritiserade religionen för att vara irrationell men Kierkegaard valde att tro trots detta. Kanske hade Hedenius en filosofisk sida iallafall?