Jag minns för länge sen när jag läst C.G. Jungs självbiografi. Det var den första bok av honom som hade lyckats fånga mitt intresse. Jag gick längs med avenyn i Göteborg en dag och fick en känsla av att jag skulle slinka in på ett fik där och sitta och läsa lite i boken som jag hade i väskan.
Jag minns att det hade varit kul att diskutera den med några av mina gamla kompisar från Gotland. Jag visste att några skulle ha flyttat till Göteborg men jag hade ingen adress eller telefonnummer. Detta var långt innan mobiltelefoner och internet var bara ett rykte.
När jag går in på första bästa fik så sitter det dock två stycker gamla gotlandspolare längst bak i fiket som jag inte hade sett på länge och som nu hade flyttat till Göteborg. Jag frågade och de brukade gå på det där fiket och de sa att det var första gången. Det satt och pratade lite om en bok som de hade med sig och som en höll på att läsa. Gissa vilken?
Jo faktiskt. Det var Jungs självbiografi. Så hur stor är sannolikheten för något sånt? Lägg gärna till att Jung skriver mycket om meningsfulla sammanträffanden så det var ju lustigt att det just råkade vara Jung också.
Sådana sammanträffanden drabbar mej ibland. Antingen är jag bra på att se samband där det inte finns några eller så får man kanske dra till med någon övernaturlig förklaring. Tro vad du vill, för det gör jag, men så är jag inte heller riktigt klok.
På 80-talet när jag var tonåring och bodde i källaren hemma hos mina föräldrar så vinglade jag jättetrött en gång in på min toalett på morgonen för att göra mina morgonbestyr. Jag står yrvaken framför toan och blir långsamt medveten om att det liksom kittlar under tårna på vänster fot. Jag lyfter långsamt på foten och där ligger en helt oskadd geting och undrar vad som händer.
Så jag lyfter ut den i trädgården och den flyger iväg. Trots att den egentligen hade varit under min fot så klarade den sej genom att den hamnade i ett hålrum under mina tår. Högst osannolikt men det hände. Det var enda gången som jag hittade en insekt på den toan. Så vad betyder det?
Det kan tolkas på flera sätt men många år senare så fick min dåvarande flickvän in en geting i sin sandal vilket hon inte märkte med en gång så den dog och stack henne samtidigt. Hon sa att hon hade känt något i sandalen en stund men inte hade tänkt på det. Så hade hon undersökt saken så kanske både hon och getingen hade klarat sej.
Det känns meningsfullt att koppla ihop dessa två händelser trots att de är långt ifrån varandra både i tid och rum. En möjlig tolkning är ju att det var ett slags test som jag passerade men inte hon.
På 80-talet så skissade jag en vinter på en fantasyvärld, inte minst influerad av rollspelen som kändes som en ganska ny företeelse i Sverige vid den tiden. Kanske kunde världen Alactana bli en bok, kanske ett rollspel, men det blev ingenting. Men när jag skissade på de magiska systemen så kallade jag iallafall ett magiskt system för kaosmagi.
Jag tyckte det lät ganska coolt och hade aldrig hört något liknande och det skulle jag inte göra på 20 år heller förrän jag upptäckte att det fanns amerikaner som försökte sej på magi på riktigt som hade ett magiskt system som de kallade kaosmagi. När jag upptäckte det tyckte jag att det kändes ganska märkvärdigt att jag själv hade kommit på det namnet 20 år tidigare. Kanske snarare en prekognition än en synkronicitet? Kanske bara en slump?
Ska vi ta ett sammanträffande som faktiskt hände på samma plats vid samma tid? Jag var ute och gick i skogen en dag och plötsligt känns det som om någon bakom mej försöker att påkalla min uppmärksamhet utan att jag egentligen hör eller ser något. Som om ett spöke hade petat mej på axeln.
Så jag vänder mej om och ser på andra sidan en glänta, kanske 20 meter bort, en ekorre som syns tydligt i en öppning i lövverket. Hade jag kanske hört nånting omedvetet eller så? Nu ändras mitt fokus i ögonen och jag blir medveten om att det är nånting mellan mej och ekorren. Det är ett barr. Som svävar i luften kanske tio meter bort.
Jag tittar nogrannare och ser att det hänger i en spindertråd uppifrån trädtopparna. Och barret är i perfekt linje med mitt öga och ekorren. Jag associerar till ett kikarsikte.
När jag staplar exempel så här så får man ju intrycket att konstiga saker händer mej hela tiden men det är faktiskt rätt sällsynt. Aha, säger den statistiskt intresserade då. Rent statistiskt så måste faktiskt osannolika saker hända ibland och ju mer sällan som dom händer desto mindre bevis är de för nånting alls.
Jag håller fullständigt med. Ingenting av detta är egentligen tillräckliga bevis för nånting alls. Jag tänker inte tvinga er att tro nånting som ni inte vill tro. De flesta människor skulle ta det rätt personligt om man skulle lägga fram bevis mot deras världsåskådning.
Om jag skulle fortsätta att lägga fram exempel och hävda att sånt händer mej hela tiden så skulle en del sluta att kalla det sammanträffanden och istället börja hävda att jag helt enkelt ljuger. Och det skulle dom säkert kunna övertyga andra med men dom skulle ju inte kunna övertyga mej.
Jag har inga direkta erfarenheter som uppenbart bryter mot fysikens, kemins eller några andra vetenskapliga lagar. Jag har haft en hel del upplevelser som har varit rätt osannolika men detta är inget uppenbart brott med ”den naturvetenskapliga världsbilden” även om dom är … osannolika.
Mina upplevelser av synkroniciteter, prekognition och dyl. skulle faktiskt kunna rymmas inom en slags ”naturvetenskaplig världsbild” som bara var lite större än den här. Om tiden inte existerar enligt Einstein, kan inte prekognition vara möjligt då? Men folk vill tolka dessa möjligheter som så omöjliga som möjligt.
Vissa drivs att utforska det okända, andra vill slå vakt om det redan kända. Vetenskapen kräver bägge dessa sidor för att fortsätta att vara vetenskap.
Det övernaturliga har hållit folk i skräck lika mycket som det naturliga genom hela historien.