Jag får erkänna att jag har gjort bort mej lite. Först när jag satt och läste igenom min bok ”Historier i utveckling” efter utgivningen kom jag ihåg att jag faktiskt hade tänkt att ha med ett kort litet kapitel till. Kanske är det symptomatiskt, för Markus Terentius Varro är en oförtjänt bortglömd figur i idéhistorien. Så klipp ut det här kapitlet och klistra in det i ”Historier i utveckling”, nånstans i första halvan blir bra.
Varro beskrevs av Petrarka som det tredje starkaste ljuset I Rom, efter Vergilius och Cicero. Han skrev många verk, inte minst om språk, men mycket är tyvärr förlorat. Hans enda verk som är bevarat i sin helhet handlar om jordbruk och betraktas av hans samtid som både brett och inträngande. Det är i detta verk som vi hittar en kort liten anmärkning som intresserar här.
Varro varnar sina läsare att undvika träsk och våtmarker eftersom det där finns varelser som är för små för att se med ögonen men som svävar i luften och kommer in i kroppen via mun och näsa och gör folk sjuka. Detta skrevs alltså seklet innan Kristi födelse. Vanligtvis brukar man ange att mikroorganismer upptäcktes först på 1600-talet e.kr.
Han var inte heller den förste. Mahavira var en ledare för den indiska religionen jainism som levde på 500-talet f.kr. Han beskrev den mikroskopiska världen, nigoda, där de lägsta livsformerna finns i oräkneliga natal, nigodas, för små för att se med blotta ögat, med en mycket kort livslängd och endast med beröringssinnet. De finns överallt i världen. Detta utgör en slags motsats till de högsta himlarna där de frälsta själarna finns, så de är en slags början på reinkarnationsresan.
Som upplyst så sa sej Mahavira ha övernaturliga sätt att nå kunskap medan Varro bara var en erfaren och vis gammal man med god slutledningsförmåga.