Aristoteles sista kapitel i Politiken handlar om politik och musik. Han menar att den doriska skalan är att föredra i politiska sammanhang pga dess moraliska och uppbyggliga kvaliteter, medan han förkastar t.ex den frygiska skalan.
Detta är två exempel på vad som idag kallas för modala skalor. Resonemanget känns idag lite ovanligt även om Aristoteles själv skriver att många har tagit upp dessa frågor. Våra vanliga dur- och mollskalor kan också uppfattas som två modala skalor av vilka det finns sju stycken idag.
Man skulle också kunna säga att av de modala skalorna så är tre stycken durskalor, tre stycken mollskalor och två stycken har små sekunder. Denna indelning går att utveckla till ett spektrum från ljus till mörk stämning hos skalorna.
Från den ljusaste till den mörkaste så blir skalorna då; Lydisk, Ionisk, Mixolydisk, Dorisk, Aeolisk, Frygisk och Lokrisk. Skulle man kunna finna någon analogi med dagens politik?
Den ideologi med mest positiv människosyn är anarkismen och den med mest negativ människosyn är nazismen. Men när de slåss med varandra på gatorna så ser de likadana ut. Anarkismen är paradoxal i sitt bejakande av våld och terrorism. Om människor vore goda och förståndiga så skulle ju alla problem gå att lösa med samtal? Anarkismen är annars mer optimistisk än liberalismen liksom lydisk skala är mer positiv än ionisk. Fortsätter vi dessa analogier så blir det så här;
Lydisk – anarkism
Ionisk – liberalism
Mixolydisk – socialliberal
Dorisk – socialdemokrati
Aeolisk – socialkonservativ
Frygisk – konservativ
Lokrisk – fascistisk
Intressant nog så påminner främreorientaliska skalor om den lokriska
Platon skriver i ”Lagarna” att den gamla staten Attica förföll av ett övermått av frihet, som dock inte började i den politiska sfären utan i teatern.
I teatern följdes ursprungligen strikta musikaliska regler som dock vilda poeter gjorde uppror mot och började blanda stilar och instrument hejvilt.
Publiken gjorde då också uppror mot de gamla reglerna vilket snart eskalerade till ett uppror mot all social ordning.
Publiken blev istället beroende av sensationer och nyheter.
Detta tillstånd var inte en egentlig demokrati eftersom en sådan kräver delaktighet av rationella medborgare.
Snarare var det en blandning av anarki och tyranni där folket var slavar under sina egna lustar och impulser.
Platon kallade detta en ”theatrocracy” och det var ett exempel på en misslyckad stat.