En filosof som såg sej själv som Hegels motsats var Schopenhauer. Lustigt nog så var naturfilosofi en av hans starkaste sidor och han kan bl.a sägas ha förebådat Darwin, kanske t.o.m. den universella darwinismen. Det lustiga är att Hegel menade att filosofihistorien framsteg genom den dialektiska processen tes-antites-syntes (förenklat).

Detta gällde naturligtvis inte hans egna filosofi som var den ultimata och inte ytterligare kunde förbättras. Sen har det kommit flera filosofer som har sett sej som antiteser till Hegel, och av dessa är Schopenhauer, och hans proselyt Nietzsche, en av de intressantare.

Ödets ironi ville att Hegels system skulle motbevisas genom att bekräftas. Han sa sej vara den siste profeten, ursäkta filosofen, men snart nog så framträdde en ny antites till Hegel och hegelianismen, så hans system upphävdes – aufhebung. Men sen så kom aldrig någon syntes mellan Hegel och Schopenhauer.

Sen sene Schelling var influerad av bägge men ingen verkar tycka att han kom fram till så mycket intressant. Den ende som står nämnd i Wikipedia som influerad av både Hegel och Schopenhauer är Nietzsche! Men han verkar ju mycket mer influerad av Schopenhauer än av Hegel. Heidegger tolkar honom som en motsats till Hegel.

Heidegger skulle ju kunna vara Hegel reinkarnerad och han sägs vara influerad av Hegel men inte av Schopenhauer. Schopenhauer skulle kunna vara Wittgenstein, som ju är influerad av Schopenhauer men inte av Hegel. Schelling skulle kunna ha återfötts som Whitehead som inte sägs vara influerad av nån av dom direkt, men däremot så nämns bl.a Bradley och Dewey bland hans influenser, som i sin tur är tungt influerade av Hegel.

Whitehead skriver också att han skulle vilja skapa en egen dialektik, men han gör det aldrig. Nietzsche skulle kunna ha återfötts som Latour som sägs vara influerad av bl.a Deleuze och Whitehead.

Deleuze är ju ännu ett försök till en antites till Hegel, influerad av bl.a Nietzsche. Både Hegel och Deleuze är dock influerade av Spinoza i sina slutgiltiga metafysiker. Jag tror dock att framtiden kommer att minnas Schopenhauer längre än Deleuze. Allt detta är ju intressant men ingen syntes av Hegel och Schopenhauer.

Sen har vi ju Karl Robert Eduard von Hartmann som uttryckligen säger sej stå för en syntes av Hegel och Schopenhauer. Han anses dock inte vara någon framstående filosof och är idag mest känd för att Nietzsche hånar honom i en av sina böcker.

Schopenhauer är en bättre naturfilosof än Hegel. Hans logik är dock ganska platt och ointressant. Då är Hegels dialektik mer inspirerad. Vad som saknas där är en Naturens Dialektik. Detta är ju namnet på en av Engels böcker, som dock allmänt anses vara mindre lyckad. Annars finns det just ingen som ens har gett sej in på en övergripande skiss, även om några naturvetare har varit intresserade av dialektik.

Dialektik förklarad med ett ord är helt enkelt växelverkan. Det som anses mest intressant med dialektik är dock emergens. Naturvetenskapen är full av både växelverkan och emergens. En naturens dialektik skulle dock beskriva naturhistorien i stora drag som en berättelse med någon typ av protagonist, tex universum i sin helhet.

Vilka är de viktigaste nya fenomen som har uppstått i universums historia? Det blir svårt att starta eftersom vi inte kan beskriva början av Big Bang. Minervas uggla flyger först i skymningen.

En av Engels svagaste böcker anses vara hans ”Naturens dialektik”. Han försökte att tillämpa filosofin ”dialektisk materialism” inom naturvetenskapens område och det gick ganska dåligt. En av anledningarna till försöket var att naturvetenskapen anses vara en av Hegels svagaste sidor. Hegel själv säger att det finns en naturens dialektik men det är en av hans svagaste sidor.

Är problemet att dialektiken alltid sker mellan subjekt och objekt, mellan del och helhet, att gamla begrepp får nya innebörder i en djupare sammanhang och att dialektik i själva verket är ett annat ord för hermeneutik? Dialektik betydde ju från början talekonst. Naturens dialektik skulle då snarare handla om hur når egen uppfattning om naturen utvecklades enligt Hegels schema.

Vi har ju en naturhistoria med emergens och kvalitativa språng, men den passar dåligt in i Hegels schema. Fysik-kemi-biologi-kultur? Kan naturen vara ett subjekt? Kemin uppstår väl inte pga några inre motsättningar inom fysiken? Fysikens historia kan delas in i tre epoker. Motsvarar dessa en dialektisk utveckling?

Tes: Aristoteles fysik (teleologi)
Antites: Newtons fysik (mekanik) ”Mekanisk fysik” har sagt vara en syntes av antiteser
Syntes: Kvantfysik och relativism (tid och rum får en ny innebörd)

Strax efter 1900 uppstår inte bara en utan två nya fysikaliska teorier som har beskrivits som varandras antiteser och sökandet efter gemensam teori har beskrivits som sökandet efter en syntes.

Är universum ändligt eller oändligt? Det visade sej finnas ett tredje svar. Om man så vill en slags syntes av dessa bägge möjligheter. Einstein utnyttjade ny matematisk forskning.

Einstein älskade en bok om talbegreppet historia, som beskrev hur synen på tal utvecklades och förändrades under matematikens historia. Hegel själv ansåg matematik vara extremt ofilosofiskt. Einsteins populärvetenskapliga bok om relativitetsteorin omvandlar själva begreppen om tid och rum genom att visa hur gamla föreställningar brister ibland och hur nya uppfattningar följer naturligt i dess ställe. Så det verkar finnas en naturhermeneutik.