Science fiction är associerad med moderniteten och 1900-talet men har egentligen en lång historia. Cyrano de Bergerac, Casanova och Voltaire skrev alla science fiction. Frankensteins monster från 1818 är ännu idag populär.

Sci fi under 1900-talet kan med fördel delas in i 20-års-perioder.

Innan radium age så fanns inte bara science romance (jules verne) utan även en nationalistisk gengre som handlade om ”future war”, t.ex ”The battle of Dorking”.

Radium age (populariserad av Joshua Glenn) ; 1900 – 10-talet: påminner mycket om de tidigare äventyrshistorierna under 1800-talet där ensamma hjältar utforskade ruinerna efter försvunna civilisationer i mörka, ångande djungler. Radium var en nyupptäckt metall som man hade stora förhoppningar på liksom vetenskapen i stort. Tidiga farhågor om krig och diktaturer gav mörka står åt optimismen.

Exempel på böcker är The lost world, A princess of mars, Last and first men och Skylark of space.

American pulp; 20 – 30: De billiga magasinen började ges ut i USA. Europeiska författare och böcker är nu inte lika viktiga. En kille som hette Hugo var viktig för utvecklingen. Innehållsmässigt så utvecklas nu den sk. rymdoperan. Brave new world kom även nu.

Golden Age; 40 – 50: Golden age skiljer sig från pulp-perioden genom att vara märkt av andra världskriget, Förintelsen och atombomben och borde ibland innehålla ett större allvar än de tidigare äventyrsberättelserna. 1948 kom även 1984. Dock gillar jag Golden age för att den fortfarande har en grundläggande optimism över tillvaron.

De tre största namnen är Asimov, Clark och Heinlein men det finns många andra också.

När vi faktiskt började skicka upp satelliter 1957 så gick det faktiskt utför med försäljningen. Rymden blev lite av en vardag. Sci fi skulle behöva förnya sej.

New wave; 60 – 70: innehåller både det bästa och det sämsta inom sci fi enligt mej. Det var en experimentell tid och medan en del experiment lyckades väl så blev andra mer misslyckade. Kvinnor och minoriteter publicerade sej. Stilexperiment och drogexperiment var inte ovanliga.

PKD nämns inte alltid i uppräkningar av new wave-författare trots att han är både typisk och den bäste av dem alla. Kanske är han i en kategori för sej.

Cyberpunk; 80 – 90: handlade om den nya informationsteknologin som hade varit försummad under tidigare epoker av sci fi. Samtidigt så var cyberpunken dystopisk snarare än utopisk. Samhällsutvecklingen i samtiden gjorde en mörk framtid troligare. Rymdresor är inte längre lika centrala för stilen. På sätt och vis en aning begränsad stil. Det är begränsat med cyberpunk på min topplista.

Det nya seklet inleds med ”postcyberpunk” 00 – present och är en ganska spretig epok. Hur ser framtiden ut idag egentligen? Den är mindre ensidigt dystopisk än cyberpunken var.

Tydligt influerade av cyberpunk är The diamond age (95), Holy fire (96), Stand alone complex (02) och jag skulle vilja lägga till Permutation city (94).

Nya stilar som mest har halva namnet gemensamt med cyberpunk är steampunk, dieselpunk, stonepunk, clockpunk, nowpunk, elfpunk, mythpunk, dreampunk, decopunk, atompunk, cyberprep, solarpunk, woodpunk,

Postcyberpunk är mest en blandning av alla tidigare scifi-epoker. Dock verkar alternativ historia vara lite av en trend, som ”The years of rice and salt”. Det är dock en gammal genre i sej.

”Sad puppies” hände 2013 – brukar beskrivas som höger mot vänster men verkar minst lika gärna kunna beskrivas som low brow mot high brow. Avatar är rätt mycket military sci fi, Star wars är just inget annat och även Star Trek förfaller ofta till military sci fi, inte minst nya inspelningarna. Hur organiserat det nu är så verkar de ha rätt i att deras typ av military sci fi inte är speciellt populärt bland deltagarna av Hugo-galan. Om de nu har lärt sej någon strategi så borde de inse slaget förlorat och sätta upp ett eget alternativt pris eller nått sånt.

Innan radium age så fanns inte bara science romance (Jules Verne) utan även en nationalistisk genre som handlade om ”future war”. Kan detta kopplas till sad puppies? Både krigshistorier och fantastiska historier har uråldriga rötter. Då borde kombinationen inte vara så långsökt heller. Keith Laumers Bolo-serie är ett närmast självparodiskt exempel på military sci fi. ”Future war” var dock mer nationalistiska och ”Sad puppies” historierna mera individualistiska även om bägge fokuserade på väpnade konflikter och hjältemod.