”Whales, dolphins, seals, sea otters and bears seem much closer relatives to humans when we compare their spleen and kidneys than do anthropoids, who have by the way also developed remarkably far ahead of humans considering the consolidation of the aveolas of the lungs. These remarkable coincidences between such different species must naturally be interpreted as convergences. The fact that these species have a common environment, water, allows the consideration that in an early stage of human mammalian development there existed a being with an aquatic way of life.”
– Max Westenhöfer, Der Eigenweg des Menschen, 1942

1942 publicerade den tyske patologen och biologen Max Westenhöfer boken ”Människans unika väg” (ungefärlig översättning). Han hade 1923 börjat publicera böcker om människans evolution varav den mest kända blev den från 1942.

Han konstaterade där att vissa drag hos människor påminner mer om vissa vattenlevande djur än om apor. Han hypostaserade att människans förfäder under en period hade anpassat sej till ett liv delvis i vatten (en apa som fångade fisk ungefär).

Några saker som skulle kunna förklaras av denna hypotes var vår bipedalism (att vi går på bakbenen), vår relativa hårlöshet, att luktorganet är ganska litet, vårt underhudsfett, att vi har en antydan till simhud mellan fingrar och tår och att den kroppsbehåring som vi har verkar vara strömlinjeformad m.m. Han citerade flera andra författare som hade haft liknande tankegångar.

Redan på 1930-talet så hade den brittiske marinbiologen Sir Alister Hardy teorier om att människans förfäder kan ha varit mer akvatiska än vad som brukar anses. Eftersom han tyckte att det verkade vara en kontroversiell idé så publicerade han ingenting om den förrän på 1960-talet när han var mer etablerad. Under 1950-talet så hade stort fokus hamnat på savannliv och jagande som vårt ursprung.

”My thesis is that a branch of this primitive ape-stock was forced by competition from life in the trees to feed on the sea-shores and to hunt for food, shellfish, sea-urchins etc., in the shallow waters off the coast.”
-Alister Hardy

Trots (eller kanske på grund av?) inledande stor uppmärksamhet från pressen så var det vetenskapliga gensvaret ljumt. De flesta ignorerade helt tankarna. (Geografen Carl Sauer var vagt intresserad.) Hardy fick problem med sina kollegor.

1967 publicerade Desmond Morris boken ”Den nakna apan” där han myntade uttrycket ”aquatic ape” och påpekade att det inte fanns några egentliga bevis för idén.

1972 publicerade den brittiske tv-författaren Elaine Morgan ”Descent of woman”. Hon gjorde där en feministisk tolkning av ”Aquatic Ape Hypothesis”. ”Jägare på savannen” var för henne en sexistisk och våldsglorifierande teori som förminskade kvinnans roll i utvecklingen. Hennes bok blev en stor internationell succé. Efter Elaine Morgan kallas AAH oftast för ”pseudovetenskap”.

Sir Hardy dog 1985.

1989 kom boken ”The driving force: Food, evolution and the Future” där Michael Crawford och David March menade att intag av omega-3 syror hade varit nödvändigt för utvecklingen av hjärnan under evolutionen. De menade att hjärnstorleken hos människor liknade hjärnstorleken hos vattenlevande djur, medan andra primater och köttätande djur har en mindre hjärna.

De menar att människor som inte har tillräckligt med vattenmat i sin diet t.ex. får jodbrist vilket är ett problem för populationer långt från havet. Ortodoxa antropologer tycke att boken var spekulativ.

1995 menade paleoantropologen Philip Tobias att savann-hypotesen var död eftersom savannen inte var tillräckligt öppen när människans förfäder ställde sej upp.

Filosofen Daniel Dennett skrev 1995 I boken Darwins dangerous idea:

”During the last few years, when I have found myself in the company of distinguished biologists, evolutionary theorists, paleoanthropologists and other experts, I have often asked them to tell me, please, exactly why Elaine Morgan must be wrong about the aquatic theory. I haven’t yet had a reply worth mentioning, aside from those who admit, with a twinkle in their eyes, that they have also wondered the same thing.”

Antropologen John Landon skrev 1997 en längre kritik av AAH och antropologen John D Hawks publicerade 2005 en bloggpost kritisk till AAH som sedan uppdaterats flera gånger. Langdon menar att AAH inte ens är en välformulerad vetenskaplig hypotes som går att motbevisa.

Hawks menade att perioden när vattenapan skulle ha funnits hade tidigare en brist på fossiler men det gapet hade nu fyllts med ett flertal fynd som inte stödde AAH. AAH förklarar ingenting som inte går att förklara på annat sätt.

Elaine Morgan publicerade ytterliggare fem böcker där hon försvarade Aquatic Ape Hypothesis utan någon feministisk vinkling. Den sista kom 2008 och hon dog 2013.

2014 publicerade Foley och Lahr artikeln ”The role of ”the aquatic” in human evolution: constraining the aquatic ape hypothesis” i ”Evolutionary Anthropology”. De menar att det populära stödet hos allmänheten för AHH har blivit ett hinder för seriösa antropologer som vill utforska möjligheterna av att våra förfäder ibland spenderade kortare perioder i grunt vatten. Man vill dock inte associeras med AHH som anses betona djupare vatten och simmande under vatten.

2016 hade sir David Attenborough en BBC-radio-dokumentär I två avsnitt som hette ”The Waterside Ape”. Han menade att det hade rört på sej i riktning mot ett bredare accepterande av AAH i vetenskapliga kretsar.

Han intervjuade forskare som var positiva till hypotesen, inklusive Kathlyn Stewart och Michael Crawford som hade publicerat en artikel i ”the Journal of Human Evolution” om ”The Role of Freshwater and Marine Resources in the Evolution of the Human Diet, Brain and Behavior”.

Andra saker som spädbarns dykreflex har också tagits upp i sammanhanget.

AAH blev från första början populär bland den bildade allmänheten. AAH har tolkats som ett fredligare alternativ till livet på savannen. Mindre blod och våld. Mer ligga på stranden och sola.

Det känns lite grann som att en del av det akademiska motståndet grundar sej i att det är en populär hypotes som går att göra ideologiska tolkningar av. Men det är ingenting som de säger. De pekar på mer vetenskapliga problem.

Hypotesen om den akvatiska apan bygger inte på några nya eller gamla fossiler, inte på genetiska släktskap eller andra deduktioner. Snarare är det ett exempel på vad C.S. Pierce kallade abduktion.
Jag gillar hypotesen men är inte jätteförtjust i den. Jag är snarast intresserad av hur den har behandlats och vad det visar om hur vetenskap bedrivs till vardags.

(Dessutom har jag hört att de flesta utomjordingar brukar ha amfibiska förfäder)
😉